The lamb lies down on Broadway
Hur mycket ny musik jag än upptäcker och verkligen lyssnar på så kommer det aldrig vara något som är i närheten i rysningsfaktor som jag får av denna platta. Det är verkligen något speciellt med varenda låt, minsta lilla sekund. Visst "The waiting room" kanske inte alltid är så kul men altså, alla andra. Självklart har jag ju favoriter, "In the cage" och "The Lamia" och ju alltid legat närmast hjärtat. Jag vet inte vad det är så får mig att smälta så mycket, om det är soundet överhuvudtaget, Gabriel underbara röst eller helt enkelt att det är progressiv rock i en genialist konceptform. Storyn om Rael är så gripande och lyssnar man på LPn är den ännu mysigare, med knastret i bakgrunden.
Jag kom faktiskt på att jag fått grova rysningar av en annan också, faktiskt lika mycket som för denna platta. Det är ju såklart Kate Bush, MEN hon han inte gjort en såhär bra platta som innehåller ENDAST örongodis. Plattan gjordes 1974 av Genesis och bandet bestod vid den tidpunkten av Peter Gabriel, Phil Collins, Mike Rutherford, Tony Banks och Steve Hackett, vilket dreamteam! Man skulle sett de live, med Peter sjuka kostymer, sminkning och teaterspelande. Synthsolot i "In the cage" är kanske det bästa solot, av alla instrument jag hört. Ett annat solo som jag bara dör av är saxsolot i Supertramps "Just a normal day" det är så mycket feeeeeling på de.
Så nu räcker det med lovord till gubbarna, eller nej de kan inte få för mycket cred faktiskt men jag orkar inte skriva mer.
Genesis – The Lamb Lies Down on Broadway
Don't forget: Slick-gig på Klubben (Fryshuset) tis den 19:e Jan! kl 18oo!
Saknar honom, nu.
RÖCKNRÖLLA
